söndag 19 december 2010

Ett parti med stort hjärta

Att läsa den senaste Sifo-mätningen där vi och S står som de stora förlorarna känns faktiskt jobbigt. SD och M vinner väljarnas förtroende och sitter i vinnarhålet. Hur är det möjligt?
M har gått mot mitten och SD gillar inte invandring och muslimer. Sammanfattningsvis vill väljarna ha en mittenpolitik och Nya Moderaterna har lyckats med att marknadsföra sig som det nya arbetarpartiet och vinner väljare från S.
SD tycker att de etablerade partierna inte bryr sig om invandrares situation i Sverige så deras lösning på problemet är att stoppa invandringen. Enkel retotrik? Ja, men den går hem i stugorna och de får 7,2 procent i mätningen.

I mitt parti har vi alltid strävat efter att ta ansvar och "sitta still i båten". Regeringsåren 91-94 där vi inte bara kom in i riksdagen med eget stöd utan dessutom hamnade i regeringen var verkligen tuffa. Kanske är det vårt stora dilemma?
Vi vill vara snälla och det näst intill självutplåning.

Hur kunde vi sitta still i båten när det ena sjukförsäkringsfallet efter det andra rullades upp under valrörelsens slutspurt? Varför slog vi inte näven i bordet och sa:"Nu får det vara nog"?
Vi som står på de svagas sida måste visa mod. Det ska sitta i ryggmärgen. Det handlar om trovärdighet. Nu sumpade vi den chansen att visa vårt stora hjärta.

Vi pratar inte bara jobb och skattenivåer, vi pratar värderingar och om ett medmänskligare Sverige. Ett samhälle där alla ska kunna ta plats och förverkliga sina drömmar. Oavsett ålder, kön, religion, etnicitet, sjuk eller frisk.

Nu har vi en lång väg att gå. Framtidsgruppens rapport och Acko Ankarberg som vår nya partisekreterare känns verkligen rätt. Vi har tillsammans ett hästjobb framför oss och vi har börjat ta viktiga steg på den resan.

Som PJ Anders Linder skriver i sin analys: "Kristdemokraterna behöver göra upp med sin lika innerliga som förlamande önskan att bli omtyckta av alla, och man måste visa större självförtroende och mod att sticka ut". Allas vän, ingens vän.

Nu är det dags att ta strid och visa mod för ett mänskligare Sverige och formulera det i tydliga politiska förslag. Vi har allt att vinna och absolut ingenting att förlora.

onsdag 15 december 2010

Låt aldrig hoppet försvinna

Äntligen en liten lugn morgonstund vid köksbordet. Till kaffet har jag läst gårdagens Expressen och Aftonblad. Det frossas friskt omkring lördagens bombattentat och Taimor Abdulwahab. Vem var han? Hur kunde det här hända? I Sverige? Hur blir det nu med vårt öppna demoratiska samhälle?
Söndagens samtal från min äldsta son Christer gör att frågorna känns angelägna. Händelsen kunde ha drabbat mig och min familj; Han och hans fru Elin var bara 200- 250 m från händelsernas centrum. Barnen var hemma hos lillebror med familj. De hade en lördagkväll tillsammans och var på väg till Aqvavit vid Norra Bantorget.
Tack och lov så gick inte som attentatet tydligen var planerat.

Peder Kadhammars krönika "Demokrati är bästa försvar" känns trösterik. Han skriver:
"Det effektivaste försvaret mot självmodsbombare och separatistiska mördare, mot så kallade vänsterradikala grupper som tillgriper "direktaktion" och skjutgalna högerextremister är: Fundgerande dagis, systematiskt arbete mot mobbning, närvarande vuxna, ett samhälle som är öppet för diskussion och där politiska motståndare visar respekt för varandra".

Det låter trösterikt! Vi har ett viktigt uppdrag som förtroendevalda. Låt oss samla våra gemensamma goda krafter för att upprätthålla vår öppna demokratiska Sverige.

Nu tänder jag ett ljus och låter det brinna. Det är mörkt nu men det blir ljusare om vi tror på det goda och inte ger upp.

">