fredag 7 september 2012

Du vet väl om att du är värdefull

Ingen människa är en ö. Så lyder rubriken på Hanne Kjöllers artikel under signerat i dagens DN. Det gjorde mig gott att få läsa hennes artikel. Hon beskriver på ett tydligt och enkelt sätt vad som kan hända när det offentliga kliver över den gräns där vi som medmänniskor istället kan hjälpa varandra.

Varje dag händer det saker som bevisar hur mycket det betyder att vi lever tillsammans på den här planeten. Det kan vara någon som är stressad och behöver gå före i matkön. Det kan vara någon som behöver hjälp med barnvagnen och bära in i bussen eller upp för trappan. Om någon ramlar och då fråga "Hur gick det?"

Jag tror alla känner igen sig. Givetvis kan vi välja att vända ryggen till och inte bry oss, envist hålla fast i den överfyllda matvagnen när någon står bakom med en liter mjölk i handen, eller snabbt rusa förbi om någon ramlar och slår sig. Men den som rusar vidare får inte uppleva hur mycket det värmer i hjärteroten att få ett tacksamt leende tillbaka av sin medmänniska.

Samhället är fullt av vardagshjältar. De som vårdar sina anhöriga hemma istället för att anlita det offentliga, alla de som tar hand om sina barnbarn när det kör ihop sig med jobb och dagis. Alla idrottsledare som i ur och skur ställer upp för våra telningar, ja listan kan göras hur lång som helst.
Ska det offentliga ta ansvar för allt detta? Svar nej och skälet till det formulerar Hanne Kjöller så träffsäkert:

"Men det är också fel därför att det utmanar skattemoralen. För att det fräter sönder det kitt mellan människor som är en förutsättning för ett gott, varmt samhälle. Att vara människa är att vara beroende av andra. Att ibland hjälpa, ibland hjälpas. Inte att aldrig behöva någon annan", slut citat.


Vi kristdemokrater kallar det samhällsgemenskap.