Idag under rubriken "Vård eller kaffe" skriver en anhörig en insändare i Eskilstuna-Kuriren som sätter fingret på en mycket viktig fråga. För vem är jag till på jobbet? Varför har jag valt att jobba med demenssjuka personer?
Frågan är relevant för alla personer som jobbar med människor, inte bara inom äldreomsorgen. Det är lika viktigt på förskolan, skolan, sjukvården, kriminalvården mm.
Jag har många gånger funderat på varför jag själv aldrig har fått den frågan vid en anställställningsintervju. Är vi dåliga på det, generellt inom offentlig sektor? Om frågan är ja, vad beror det på?
Om vi backar bandet några årtionden så var det ju kvinnorna som skötte hus och hem, barnen och de gamla. Sedan händer det något. På 60-talet börjar kvinnorna komma ut i arbetslivet och då gör kvinnorna samma sak, fast de får betalt och vårdar andras barn och gamla. Det offentliga tar ansvar för det som kvinnorna skötte tidigare.
Många kvinnor börjar jobba inom hemtjänsten och då kallade man sig "hemsamarit". Bara ordet säger att man främst skulle vara barmhärtig och lönen skulle vara en liten allmosa. Några heltider existerade inte, utan det var ett arbete man uträttade på deltid, för att kunna ha en liten bi-inkomst. Försörjningsansvaret låg främst på mannen i familjen.
När jag jobbade i hemtjänsten i Södertälje i början på 1990-talet, så fanns det personer som fortfarande använde ordet "hemsamarit"! Arbetsledaren kallades oss ofta för "flickor" och än värre, "mina flickor"! Tänk vad jag tyckte illa om det! Vad gav det för signaler?
Insändarskribenten skriver:
"Jobb inom vården är varken ett högbetalt eller högt rankat yrke i arbetslivet. Så därför ber jag dig att rannsaka dig själv. Varför valde just Du att arbeta inom vården?"
Jag skulle vilja svara med en motfråga:
Varför är min kompetens inte högt rankat och högtbetalt? Varför har vi undersköterskor bara kunnat välja deltider och ha kommun eller landstinget som arbetsgivare??
Så länge vi är kvar i deltidsträsket så får vi inte män att jobba inom vården och det skulle verkligen behövas.
Jobbet är tungt och det skulle verkligen spara pengar för samhället om alla dessa kvinnor som jobbar länge slapp bli utslitna och förtidspensionerade.
Vi kvinnor är dessutom ofta sämre på att löneförhandla. I Kommunal tycker jag det är mycket snack och lite verkstad. De har inget intresse av att vidareutveckla undersköterskekåren. Läser man vidare så byter man ju fackförbund och då tappar de sina medlemmar...
Vad vi behöver är fler heltider, fler män som jobbar i vården, bättre status och fler entreprenörer i vården! Våra arbetsgivare skulle också visa oss mer uppskattning när vi gör ett bra jobb. Jag tycker också att det ska visa sig i lönekuvertet, individuell lönesättning finns idag i stort sett bara på pappret, tyvärr!
Det som också är viktigt är att våra äldre måste få ökat inflytande på den direkta vården än vad de har idag. Det känns spännande med Maria Larssons förslag om FrittVal-reformen, jag tycker den är ett steg i rätt riktning! Nästa generations äldre kommer inte att stå med mössan i hand, de kommer att ställa krav på ett helt annat sätt än dagens äldre. Det är en utveckling jag ser fram mot, då kommer de som verkligen valt vårdjobbet att vara attraktiva på arbetsmarkanden. Kanske vi har fler arbetgivare att välja mellan då? Inte bara det offentliga? Vi kanske kan bli vårdkonsulter på heltid!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar