Efter Landskrona

Jag kan inte låta bli att tänka på det som hänt Inger i Landskrona. Det hade lika gärna kunnat vara min mamma som blev misshandlad.
Jag växte upp i ett höghus i förorten Hagsätra på 60-talet tillsammans med mina föräldrar, en storebror och en tvillingsyster. Jag kan inte komma ihåg att jag var rädd särskilt ofta. Möjligtvis för någon ”fullgubbe” eller när jag och min tvillingsyster åkte T-banans gröna linje nitton hem från stan någon fredagskväll. Hagsätra är ju ändstation och efter Rågsved så var det ganska tomt. Klev det på någon skum typ så försökte vi göra oss så osynliga som möjligt och inte glo för mycket.
Idag tror jag inte det finns en enda förälder med vettet i behåll som skulle tillåta två flickor i tioårsåldern åka själva på tunnelbanan en fredagskväll. Jag tror inte heller att någon tjej skulle vilja åka ensam även om man var lite äldre. Tiderna har förändrats.
Som mamma har jag ofta fått jobba med min rädsla att det ska hända mina barn någonting. Hur ofta har jag inte fått säga till mig själv: ”Skärp dig!” om det inte har kommit hem den tiden vi kommit överens om eller om de inte har hört av sig. Det finns så mycket man kan jaga upp sig för, eller hur?
Värst har det varit när de var ute på krogen. Jag hade alltid hallampan tänd när jag gick och la mig och när den var släckt visste jag att de var hemma och att allt var bra.
Ska jag nu behöva oroa mig för min gamla mor och far, nu när alla utom Fredrik har flyttat hemifrån, efter det som hänt i Landskrona? Det känns overkligt.
Pappa, som fyller 77 år på fredag, är rätt ”het på gröten” och skulle nog kunna reta upp en och annan ”ungtupp” som beter sig illa, enligt pappas normer för respekt och uppförande. Han fick lära sig tidigt att uppföra sig och visa respekt för den äldre generationen och han förväntar sig givetvis att det ska vara likadant för de yngre generationerna.
Har vi blivit ett fattigt land, där omtanke och respekt är något vi tappat i jakten på den senaste trenden eller prylen?
Oavsett vad som hänt i den faktiska händelsen och vad som utlöste dådet i Landskrona;
när ska vi börja prata mer om hur viktigt det är att respektera sin medmänniska och skapa ett medmänskligt samhälle, istället för pengar och skattefrågor?
Jag kan höra det Alf Svensson sagt i alla år; människovärdet är viktigare än penningvärdet!